Idag var jag så ruggigt trött när jag vaknade så mina ögon var som smala springor. Hihihi;)

Plirade mot yngstingen i familjen i morse och påpekade faktum. Varpå hon plirade tillbaka och efter att noga ha granskat mitt ansikte med ett glatt leende meddelade: "Ja, det är sant mamma, du ser ju ut som en kines idag".

Vad var det jag skrev i min presentation? Att vara i sina bästa år... Vad skall det bli härnäst?

Undrar jag och plirar vidare.

Humpf, undrar om jag törs gå ut idag :o) Ok, jag gör väl det. Alltid kan jag väl göra någon annan lite gladare!

Att ha diabetes är som att gå balansgång!

På den ena sidan har man det som sänker blodsockret - insulin och fysisk aktivitet.  På den andra sidan har man maten och de stressfaktorer kroppen kan utsättas för.

Det säger sig självt att det inte är så lätt. Diabetes är hela tiden en föränderlig sjukdom som är unik hos varje individ och påverkas av så väldigt mycket faktorer.

Man skall inte släppa taget utan hålla koll hela tiden. Så att man inte ramlar ner till hajen;)

(Bilden är från Ragnas Hanås bok om diabetes hos barn, ungdomar och unga vuxna. Rekommenderas!)

Jag ser det som en av mina uppgifter i livet att hjälpa min familj att må bra. Då mår jag själv också bra. Visst är det tufft ibland men det går:)

Häromdagen tittade jag i fotoalbumen på gamla bilder på M och oss. Härliga unge, vilka minnen!

Jag minns att vi fick rådet att bara vara föräldrar och njuta av M. Det är ett bra råd som vi också följde.

Men sedan jobbade vi med henne också enligt Irene Johanssons modell eftersom det skulle påverka hennes förmåga till kommunikation. Barn med Downs behöver ofta stöd i sin språkutveckling. Redan när hon var några månader så gjorde vi ljud för henne att lyssna på. "Da da da" eller "di di di" till exempel.

Vi förstärkte talet med teckenspråk. De viktigaste orden tecknades, äta eller sova till exempel.

Dessutom fick hon babymassage varje dag.

Idag pratar M riktigt bra, det är vi glada över.

Det är ju svårt att veta hur det gått om vi inte jobbat med henne som vi gjorde. Det kändes i alla fall väldigt skönt för oss att göra något konkret för M.

Kör ju sällan tjejerna till skolan men ibland känns det som om jag borde göra det lite oftare... "Mat-tanten" och jag har nämnligen en vana att hälsa på varandra som gör så otroligt gott.

Den här mat-tanten ser så butter ut på håll och kommer haltandes med en käpp.

Vi kollar in varandra på långt håll och sedan när vi möts - jag med bilen körandes på trettisträckan och hon gåendes  - så spricker hon upp i ett fantastiskt leende och så vinkar hon glatt. Fast vi inte ens egentligen känner varandra, vi känner bara igen varandra från skolan.

Det där leendet får jag liksom med mig hela dagen...

Det är fantastikt vad ett leende kan göra gott! Tack för det :)

A, vår mellandotter beredde vägen för detta i fem år ;) Sedan tog nästa vid

i så där en fyra år :)

E:s metod var att skriva små söta lappar "Snela snela mama o papa, jag skule bli såå glad om jag fik en hund"

Vem kan motstå sådant. Inte pappa L i alla fall. Rätt som det var - nåja det tog ju rätt många år - så började han säga till mig "men gumman, skulle det inte vara trevligt med en liten hund?".

Jag kontrade med "är du knasig, vi skall inte ha någon hund". Så höll det på ett slag och till slut tänkte jag "ok, då får jag väl titta efter en liten hund då".

Då är det ju kört... se bilden med Nickos blick där i valphagen. Det var bara att susa ner till Jönköping och hämta honom en kall decemberdag för snart 2 år sedan.

Fast det gör inget att det var kört... Det är ändå det bästa vi gjort. Hunden är nu en familjeangelägenhet och vår allas vän.

Helt underbar! Världens bästa! VOFF!

Tittade lite på resor i tidningen idag... Några i vår familj har uttryckt att det vore minsann trevligt att få resa utomlands.

Det är sant, det var väldigt länge sedan sist.

Men när jag tänker på att fixa allt innan man reser med jobbet, hemmet, all packning och tusen och återigen tusen förberedelser och sedan...

...sedan så bara njuter man och kopplar av och sjunker ner i flyplansstolen och släpper allt här hemma... hm, och har en härlig utomlandssemester:)

Så ok då! Det vore nog inte så dumt!

Eller jag vet inte!!!

Rensade ju garderoben igår och nu sitter jag och funderar på vad som egentligen hänt. Hihi, kan ju säga det att det blev en rejäl hög med kläder att ge bort eller kasta..

Har ökat ett par storlekar i vikt det är tydligt. Helt klart behöver jag ta tag i det. Fast jag vet ju egentligen hur det gått till. Har liksom tappat greppet över vad jag äter och att motionera ordentligt (mer än att gå ut med hunden) är liksom ett minne blott.

Men allt går ju att ändra på eller hur? Trots allt har jag ju bra koll på det här med vad som är bra att äta, har ju tre personer med diabetes i familjen.

Flygvärdinnedieten är inget för mig. Då tappar man i och för sig snabbt några kilo - som man sedan går upp igen med råge.

Enda vettiga sättet är ju att minska kolhydraterna en del, se till att de är långsamma och öka proteinet lite. Dessutom är det viktigt att äta bra fetter plus att motionera minst en halvtimme varje dag. Sedan är det bara att se till att se till att man inte stoppar i sig mer än man behöver... Alltså mindre in än ut i kalorier.

Lätt som en plätt? Knappast. Det kräver nog en del speciellt för en dam som jag i min bästa ålder ;)

Håller mitt löfte och påbörjat rensning av diverse prylar här hemma. Dök in i garderoben och kom ut med... en väckarklocka!

Samtidigt grunnar jag på hur fantastiskt olika vi människor är.

Tittar man på blocket så kan man se de mest fantastiska annonser på grejor som ofta säljs för en ringa penning. Själv är jag så att jag hellre ger bort grejor än gör mig besvär att sälja dem för en väldigt liten slant.

Måste säga att jag är jätteimponerad av dem som bara orkar!