Tänka sig. Det hade jag aldrig trott om mig själv;) Just det där att jag lyckas med bedriften att få det lite lagom rörigt härhemma.

Det är så typiskt att när man har något projekt på gång så blir det så. Ja, det ena påverkar det andra och så hopar sig grejerna där de absolut inte skall vara. Känns det igen?

Ändå så vet jag att det bara tar en massa energi av en när man inte har ordning och reda. Dels tar det extra tid i längden och dessutom skapar det irritation!

Så då får jag väl lova att jag tar itu med det här idag:) Så jag vågar öppna garderoben...

Det är bara att konstatera att vår dotter M som idag är 17 år helt klart är mer lik än olik oss i sin familj!

I början kändes det som att vi fokuserade på att hon har Downs. Ganska snabbt insåg vi att hon helt enkelt är M!

Vi har ju alla våra brister och fördelar, det är ingen skillnad om man har ett handikapp.

För mig är M något alldeles speciellt och det känns om jag värnar extra om henne för hon har ju diabetes också. Skulle aldrig vilja vara utan henne. Det är klart att det bästa vore om hon kunde slippa sina sjukdomar (om man nu skall dem för sjukdomar?).

Hon är helt ok, precis som hon är.

Förut tyckte jag att det var måndag och fredag hela tiden eftersom tiden gick så fort!

Nu tycker jag att det är måndag hela tiden. Hihi, vad skall det betyda?

Läste någonstans att om veckorna går fort men de enskilda dagarna går långsamt så mår man bra och är ganska lycklig...

Bjuder på en suddig bild från A:s ridning i söndags!

Diabetes är en tuff sjukdom att ha, det går inte att komma ifrån. Hur kul är det att hela tiden hålla koll på vad man äter och dessutom sticka sig med nålar varje dag? Den kräver verkligen stor uthållighet.

Men vad har man för val? Inget alls! Det är inget alternativ att sluta sköta om sig och helt enkelt strunta i sin sjukdom. Det gäller att göra det bästa av situationen och det blir faktiskt ganska bra i alla fall.

Som tur är går vetenskapen och med teknikens hjälp kommer det att bli mycket lättare med denna sjukdom framöver. Det är jag övertygad om.

Men det är säkert att det finns många hjältar små och även stora som är värda en stor eloge. Bland dessa min man och mina två döttrar :)

Hästar är härliga djur. Jag är så glad att vi har två hästtjejer i familjen. A som snart är 15 år har ridit i åtta år och E som är 11 år i två år.

Många turer till stallet har det blivit. Jag är nästan alltid med, för mig är det avkoppling!

Nu tänker ni väl att jag är en morsa som sitter och skriker från läktaren? Hihi, där tog du fel i så fall. Det är ridlärarens uppgift.

På sätt och vis är jag väl curlingmamma... men vad då? Jag är ju i alla fall inte coachingmamma ;)

En suddig bild från en oväntad ridtur i somras. Mitt i semestern fick tjejerna frågan om de ville rida lite. Och det gick bra i lånade grejor och allt..

Vår äldsta dotter som också har Downs syndrom fick diabetes i februari 2005. Jag märkte att hon inte mådde bra och därför tog jag ett blodsocker på henne med min mans mätare och det var över 20. Det var bara att åka in till akuten. M blev förstås inlagt tillsammans med mig men vi var bara inlagda i tre dygn. Vi ville hem så fort som möjligt så vi gick på dagvård en vecka ungefär.

Yngsta dottern E blev sjuk i mars 2006. Jag ville tro att hon fått blåskatarr men det uppdagades på sjukhuset att hon hade fått diabetes.

Diabetes är en allvarlig sjukdom om man inte sköter den. Men den går utmärkt att leva med och forskningen går hela tiden framåt som tur är.

Eftersom min man har diabetes så hade vi ju en del kunskap redan om sjukdomen. (Han har haft diabetes sedan 1962! )

Det var både bra och dåligt faktiskt, berättar mer om det sedan.

Idag glömde vår yngsta dotter sin blodsockermätare på köksbordet.

Wow, vilken rivstart jag gjorde, jag blev som Stålmannen själv!

Med morgonrocken flaxande efter mig sprang jag till bilen och körde efter henne. Vår andra dotter bara stod och gapade (hihi, hon skulle ha sett sin min) när jag brummade förbi henne och bara några meter framför henne kom ikapp den yngsta och bromsade in för att överräcka det glömda godset!

Tala om bra start på dagen ;)

Ps, när jag nu ändå var ute och for så fick mellantjejen skjuts till skolan. (Den yngsta cyklade). Men ok - jag erkänner - jag åkte inte in på skolparkeringen utan stannade en liten bit innan för att släppa av...

Fegis, eller hur?

Jag är nog det till viss del i alla fall.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1656507.svd

Just det här med att planera och göra långa listor med det som skall göras är också en fälla. Det tar ju en massa tid i anspråk, som jag i alla fall spontant känner att man kan använda till att uträtta det som skall göras!

Om man är väldigt dålig på att komma igång och få saker gjorda så missar man glädjen i att känna att man fått det där viktiga uträttat. Så blir det som ett evigt ekorrhjul...

Men enligt artikelserien så går det att lösa!