Vår äldsta dotter som också har Downs syndrom fick diabetes i februari 2005. Jag märkte att hon inte mådde bra och därför tog jag ett blodsocker på henne med min mans mätare och det var över 20. Det var bara att åka in till akuten. M blev förstås inlagt tillsammans med mig men vi var bara inlagda i tre dygn. Vi ville hem så fort som möjligt så vi gick på dagvård en vecka ungefär.

Yngsta dottern E blev sjuk i mars 2006. Jag ville tro att hon fått blåskatarr men det uppdagades på sjukhuset att hon hade fått diabetes.

Diabetes är en allvarlig sjukdom om man inte sköter den. Men den går utmärkt att leva med och forskningen går hela tiden framåt som tur är.

Eftersom min man har diabetes så hade vi ju en del kunskap redan om sjukdomen. (Han har haft diabetes sedan 1962! )

Det var både bra och dåligt faktiskt, berättar mer om det sedan.

Det är ett tufft besked att ens barn har fått diabetes och livet känns väldigt turbulent ett tag. Men en sak är säker, livet går vidare och även om livet inte blir sig riktigt sig likt igen så går det bra i alla fall. Man inser liksom att faktiskt så finns det så mycket värre saker här i livet - som att mista sitt barn i någon obotlig sjukdom.

Allt är så relativt. Hela tiden. Ju mer tacksam jag är för det jag faktiskt har, ju nöjdare är jag...