Jag är ju så där hopplöst urfjompig.

Älskar att kolla på Eurovisionen, haha... finns en viss person här hemma som tycker att det är skämmigt tror jag, men jag framhärdar i att det är så mysigt!

Da da dam heter ju Finlands bidrag som jag gillar. Genuint och bra, precis som det skall vara!

Hoppas att du har en bra kväll   

Hm, här går jag och grunnar på att ta bort bloggen.

Skriver ju så sällan numera men samtidigt är det en hel del besökare som trillar in via google. Så finns det väl en och annan som kikar in också och undrar hur läget är, tack för det:D Är allt hos er och kikar emellanåt skall ni veta!

Men det är ju just det där... varför har man en blogg?!

Nåja, den gör väl inte så stor skada här... hihi min lilla plats i cyberrymden.

Hoppas att du har det gott och får njuta av vårsolen  

Det var inte förrän jag fick hjärtinfarkt nyligen som jag förstod hur mycket jag stressar.

Här är en artikel i Dagens nyheter om hjärtinfarkt hos kvinnor. Riktigt bra.

De råd som ges är: se över ditt liv, sov ordenligt och motionera.

Jag har blivit erbjuden att få rehabilitering på Saltjöbaden. Det ser jag fram emot!

Önskar dig en fin helg  

(Du kan läsa om infarkten här på bloggen. Det var väldigt dramatiskt då jag fick hjärtstopp).

Så är det verkligen. Det är ett pass och funderande hela tiden!

Det är dessutom så att nu efter infarkten blir jag trött av tankearbete. Hihi, det är nästan lite komiskt.

Satte mig för att kolla på hur våra fonder går i PPM. Höll ut i tio minuter sedan var jag tvungen att vila mig.

Snacka om att man är konvalecent! Inte undra på att jag blev sjukskriven i två månader...

Men diabetesen kräver sitt i alla fall. Tur att vi är flera här som kan hjälpas åt att tänka  

I torsdags för två och och en halv vecka sedan mådde jag inte bra när jag vaknade på morgonen. Hade visst sagt till min man att han skulle ringa ambulans, vilket han gjorde.

Tuppade av så A vår 17-åriga dotter gjorde hjärt- lungräddning till ambulanserna kom. De gav mig flera stötar så hjärtat kom igång.

Efter det låg jag nedsövd och nedkyld till 33 grader på intensiven i nästan en vecka. Ingen visste hur jag skulle vara när jag vaknade, låg i respirator.

Sedan efter nästan en vecka ringde jag till min man och undrade var han höll hus. Hihi. Han trodde inte sina öron.

Nu har jag varit hemma i fyra dagar. Jätteskönt.

Äter en massa medicin, vilket jag lär få fortsätta med.

Så trött - och glad att det gått bra så här långt. Hög tid att se över mitt liv. Gick runt med alldeles för högt blodtryck och behöver gå ner några kilo till i vikt.

Jag minns inget av det som hände veckan innan infarkten och inget heller av vistelsen på intensiven. Det känns konstigt.

Så tacksam att jag lever.

Vilket är det bästa ridlägret du varit på?

E har börjat leta för fullt.

Tacksam för tips!   

Vet att det är en del som irriterar sig på att skribenter i tidningar inte kan hålla reda på skillnaden mellan typ 1 och 2 diabetes.

Det blir helt enkelt så att folk tror att man kan få diabetes typ 1 på grund av dåliga matvanor och för lite motion.

Det kan man inte få även om jag är övertygad om att om man har generna för att få typ 1 så kommer det att bryta ut lite tidigare ifall man har dåliga levnadsvanor.

Typ 2 får man i regel som vuxen (även om det kryper nedåt i åldrarna, i USA händer det att barn får det!) och kan bero på felaktig kost mm. Men så är det inte heller alltid. Det finns vältränade människor med goda matvanor som får typ 2.

Så det så!   

Igår när vi åkte hem från E:s medryttarponny och skulle ut på 70-vägen så körde en bil in i oss.

Det var så halt så det var rent otroligt.

Jag var mest tacksam över att ingen skadat sig, det var ingen kraftig smäll alls. Den andra bilföraren var så noga med att jag skulle visa mitt körkort, lämna telefonnummer osv.

Han skulle ringa mig idag, men det har han inte gjort.

Har bara hans mobilnummer. Haha, hur korkad får jag vara?

Önskar en fin kväll, det som är kvar av den!