I torsdags för två och och en halv vecka sedan mådde jag inte bra när jag vaknade på morgonen. Hade visst sagt till min man att han skulle ringa ambulans, vilket han gjorde.

Tuppade av så A vår 17-åriga dotter gjorde hjärt- lungräddning till ambulanserna kom. De gav mig flera stötar så hjärtat kom igång.

Efter det låg jag nedsövd och nedkyld till 33 grader på intensiven i nästan en vecka. Ingen visste hur jag skulle vara när jag vaknade, låg i respirator.

Sedan efter nästan en vecka ringde jag till min man och undrade var han höll hus. Hihi. Han trodde inte sina öron.

Nu har jag varit hemma i fyra dagar. Jätteskönt.

Äter en massa medicin, vilket jag lär få fortsätta med.

Så trött - och glad att det gått bra så här långt. Hög tid att se över mitt liv. Gick runt med alldeles för högt blodtryck och behöver gå ner några kilo till i vikt.

Jag minns inget av det som hände veckan innan infarkten och inget heller av vistelsen på intensiven. Det känns konstigt.

Så tacksam att jag lever.