Idag när jag var och besiktigade bilen så så härskade Djungelns lag på Bilprovningen.

Det var så att tavlan där registreringsnumret på bilen som skall köra in i hallen var sönder. En reparatör höll ihärdigt på med att laga den.

I vilket fall som helst studerade jag allas reaktion eftersom man ju inte visste när det var dags att köra in i hallen. Det fanns tre portar som öppnades emellanåt och den som hade ledsnat på att vänta fick blixtsnabbt starta sin bil och köra in.

Hihi, alla satt och skruvade sig i sina bilar sneglades på förarna i bilarna bredvid. Även jag.

Men jag klarade det i alla fall så släng dig i väggen Tarzan... eller vem det nu är som är kung i Djungeln ;)

I övermorgon skall bilen besiktigas.

Så i morgon skall den in på service - så jag har rengjort den invändigt och nu skall jag åka iväg till macken och tvätta den utvändigt också. Vilken fart det blev på mig:) Den såg ut som sju svåra år inuti...

Det värsta är att jag känner mig så himla dum där på verkstan när jag lämnar in den. Fasar alltid för det. Det är nog så att de med lätthet skulle kunna blåsa mig och hitta på en massa fel som inte finns.

Tur att jag har en karl att överlämna till om det behövs. Grrrrrrrrrrr.

Så är det ju inte bara det att man har en massa bestyr. Så skall man vara utan bil en hel dag också! Fast jag klarar nog det med nöd och näppe. Tror jag;)

Att ta ansvar för det man gör kan vara ganska svårt. Men jag tror att jag lärt mig det, även om det tog tid!

Det är så väldigt lätt att skylla på någon annan när man gör något som är fel. Ja, ni vet "ja, men du sade ju att..." eller "du fick mig att...."

Det innebär ju att man måste vara ödmjuk. Ödmjukhet är en bristvara i det samhälle vi lever i idag.

Det är väldigt befriande att tänka " varsågod, du först" i stället för att armbåga sig fram här i livet. Det behöver man inte för man vet ju att man är värd en massa i alla fall.

Livet blir faktiskt lättare då. Man tar saker och ting lite mindre allvarligt... och även sig själv;)

Samtidigt får man ju inte vara mesig. Men det är en annan historia.

För tio år sedan var jag nog ganska nära att gå in i väggen. Jobbade väldigt mycket fast tjejerna var ganska små. Det blev inte lättare av att vi har eget företag.

Så minns jag en fredag eftermiddag. Jag hade precis avslutat ett projekt och samlade ihop allt snyggt och prydligt, hade klarat dead-linen! Så tänkte jag, "Oj, det är ju fredag. Nu måste jag städa". Ett fyratimmars jobb i vårt ganska stora hus.

Men precis när jag skulle sätta igång så bara tänkte jag "Vad håller jag på med? Hur viktigt är det här just nu?"

Så jag struntade i städningen, vilket var ett stort steg, jag var nästan pedant...

Efter denna stressiga period i livet kom jag till insikt om att stressen skapat spår i hjärnan. När jag blev utsatt för stress en lång tid efter detta och kanske fortfarande, så är jag mycket mer känslig för stress än jag var innan.

Någon som känner igen detta?

Läste ett uttalande av Carl Jan Granqvist. Ni vet väl vem jag menar?

Han menade att det är bättre att äta ett mindre mål mat med en liten god efterrätt, allt av råvaror med god kvalité än att äta mat enligt GI-metoden eller "vanlig mat" för att må bra. På sikt trodde han att man faktiskt äter mindre och är mindre sugen på skräpmat.

Som exempel nämnde han att om man äter en ruta vanlig mjölkchoklad - då blir man bara sugen på mer. Äter man en ruta fin mörk choklad med hög kakaohalt -ja,  då är man nöjd med det!

Det ligger något i det. Fast GI-tänk, det är bra - eller vad tycker du?

Min man och jag är ganska så olika. Men i grund och botten så har vi samma värderingar.

I januari nästa år har min man och jag varit gifta i 25 år. Det är en lång tid. Vi har hunnit med en hel del, hi hi hi;)

Tre barn och tre "V"... Volvo, villa och vovve!

En del tycker att man skall vara ifrån varandra mycket för att det skall fungera. Min man och jag däremot tillbringar mycket tid tillsammans eftersom vi också jobbar ihop.

Däremot har vi lite olika fritidsintressen men det får bli en annan historia...

Lyssna speciellt på andra delen av denna inspelning...

"Still" - visst är den helt underbar?

Den gör gott i hela mig, fast den är så hjärteknipande...

När vår dotter E föddes för 11 år sedan blev jag sjuk direkt efter att jag fött henne. Jag var helt slut! Min familj likaså.. Många vänner frågade om jag ville ha hjälp och sade att "hör av dig om det är något".

Jo, vi hade behövt hjälp. Men inte hörde jag av mig för det!

Så var det en vän som ungsprungligen kommer från Colombia som kom och hälsade på. Hon fattade läget direkt, försvann ner i tvättstugan, lagade lite mat, diskade och tog med sig soppåsen på vägen ut. Nästa dag kom hon igen och efter att ha pratat en liten stund bjöd hon på den mat hon hade med sig och innan hon gick hann hon både diska och dammsuga!

För henne var ord och handling ett. Hon visste att vi aldrig skulle ringa och be om hjälp så hon brydde sig inte om att fråga ens.

Vi är nog lite väl försiktiga ibland, rädda för att klampa på eller?