Idag fick jag ett brev om en träff för alla som slutade i min skola 1978.

Vad konstigt. Är jag knäpp eller? Kommer bara ihåg fem eller sex av samtliga... jag vet inte hur många vi var men vi var väl minst 20.

Antagligen är det väl ingen som minns mig heller då utom de närmaste kompisarna.

Intressant, men så har jag inget skolfoto kvar heller, det skulle kunna göra det betydligt lättare:)

Oj, hur skall jag göra?

Jag hade svårt att ta till mig det att M skulle ha Downs syndrom.

Innan vi fick det slutgiltiga svaret (genom det blodprov till cellodling som togs) om att hon har en kromosom extra gick jag hela tiden igenom vad som talade för- eller emot det.

Jag tittade på de kriterier som finns för Downs. Det finns 20 olika och finns det minst 12 har barnet med största sannolikhet Downs. Bland annat en fåra rakt över handlflatan i en eller båda händerna. M har det i ena handen. Lite sneda ögon. Små öron. Låg muskeltonus.

Sedan kom ju provsvaret och bekräftade misstanken.

Min man sade, vad spelar det för roll? Hon är vår dotter! Han var redan då lika glad att ha vår M som jag är idag.

På den här hemsidan finns mycket värdefull information:

http://www.svenskadownforeningen.se/

...det är inte jag så bra på. Vet inte varför. Har bara gett den till en person (du vet vem du är :) - förutom min familj förstås.

Idag regnar det väldigt mycket. Skjutsade en av döttrarna till skolan. Såg liksom framför mig hur hon spolades bort på vägen. Eller kommer fram alldeles plaskvåt.

Bara för ett par dagar sedan var det strålande väder, som på bilden. Har lånat bilden av en av döttrarna...

Underbart vackert eller hur?