I våras var jag till min läkare som gav mig rådet att sluta ta Omeprazol. Har nog tagit dem i 10 år. Hon sade att de inte är bra för hjärtat, för hälsan. Så jag beslutade sluta. Det var inte lätt då jag ju förstört förmågan att skapa magsyra, min matsmätning så det blev en reboundeffekt och det gjorde ont.

Med hjälp av Gaviscon och Pepcid som nödmedicin, matsmätningsenzymer, probiotika och glutamat som skall ha läkande förmåga och en anpassad kost har det gått och jag är fri.. Inte helt återställd men ok nu😃

Jag bor ju inte kvar i villan som jag trivdes så bra i.

Men aldrig i livet att jag trodde att jag skulle längta så mycket tillbaka som jag gör. Det har gått i vågor. Just nu gör det fysiskt ont i mig om jag tänker på huset och omgivningarna.

Det är mycket där som jag inte saknar rent känslomässigt förstås. Mitt ex som jag levde med där har jag en bra kontakt med även om kärleken är slut. Vi hade det inte bra det sista åren. Men det påverkar inte min längtan efter huset osv.

Det var ett tag sedan jag var där.

Kan det hjälpa att åka dit och ta en promenad?

Kan lugnt säga att mitt liv förändrats radikalt sedan årsskiftet...

Bland annat har vi flyttat. Ställde mig ovanstående fråga och det var inte lätt att hitta något svar minsan!

Vi tog en 18 kubiks flyttbil till följande som skulle med i flytten:

2.5 Billybokhyllor

2 Sultan sängar från Ikea

1 nattduksbord

1 litet skrivbord

2 mellanstora byråer

1 stort slagbord

1 kökssoffa

1 platttv

liten tv bänk

drygt 20 flyttkartonger (inte den största sorten)

och lite andra smågrejor

Flyttkillarna fick planera packningen i bilen annars hade allt inte fått plats. Det var väldigt trångt att köra in till den nya bostaden därav den lilla bilen!

So long!  

Varje gång jag är ute med Nicko på kvällspromenaden gråter jag ur hjärtat.

Idag var det vinterdagjämning det gör gott:)

Men jag vet att livet går vidare. Det har jag redan märkt. Imorgon skall jag på möte med begravningsentreprenören. Så är det bara.

Kram 

Den här bloggen har jag startat dels för att få skriva av mig en massa tankar om mitt liv...

...men också för att bistå dem som har drabbats av diabetes eller känner sig osäkra för att de fått ett barn med Downs syndrom.

Till er vill jag via denna blogg säga att det kommer att bli mycket bättre än du tror!