Jag bor ju inte kvar i villan som jag trivdes så bra i.

Men aldrig i livet att jag trodde att jag skulle längta så mycket tillbaka som jag gör. Det har gått i vågor. Just nu gör det fysiskt ont i mig om jag tänker på huset och omgivningarna.

Det är mycket där som jag inte saknar rent känslomässigt förstås. Mitt ex som jag levde med där har jag en bra kontakt med även om kärleken är slut. Vi hade det inte bra det sista åren. Men det påverkar inte min längtan efter huset osv.

Det var ett tag sedan jag var där.

Kan det hjälpa att åka dit och ta en promenad?

Vår M har fyllt 22 år nu.

Måste säga att det var en pärs när hon föddes just för att jag inte visste något om Downs syndrom. Blev rätt deppig ett tag och gick benhårt in för att träna M i enlighet med Irene Johanssons metoder.

Vet inte om det är det som har gjort M så duktig som hon är. Hon hanterar det talade och skrivna ordet, sin dator och sin androidmobil alldeles förnämnligt väl.

Hon har en utomordentligt väl utvecklad empatisk sida som gör att jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt att älska sitt barn...