Vår M har ju Downs syndrom. Hon är 17 år nu och går andra året i gymnasiet. Precis när hon fyllde 14 år fick hon diabetes.

Det är lite vanligare med autoimmuna sjukdomar när man har Downs. Hon hade lite ökad risk för diabetes i och med att vi har det i familjen också.

M är väldigt duktig. Hon kan ta både insulin och mäta blodsockret själv. Det hon behöver hjälp med är att veta hur mycket insulin hon skall ta och att tolka blodsockren hon mäter...

Det kan vara knepigt även om man inte har Downs!

Jag hade svårt att ta till mig det att M skulle ha Downs syndrom.

Innan vi fick det slutgiltiga svaret (genom det blodprov till cellodling som togs) om att hon har en kromosom extra gick jag hela tiden igenom vad som talade för- eller emot det.

Jag tittade på de kriterier som finns för Downs. Det finns 20 olika och finns det minst 12 har barnet med största sannolikhet Downs. Bland annat en fåra rakt över handlflatan i en eller båda händerna. M har det i ena handen. Lite sneda ögon. Små öron. Låg muskeltonus.

Sedan kom ju provsvaret och bekräftade misstanken.

Min man sade, vad spelar det för roll? Hon är vår dotter! Han var redan då lika glad att ha vår M som jag är idag.

På den här hemsidan finns mycket värdefull information:

http://www.svenskadownforeningen.se/

Häromdagen tittade jag i fotoalbumen på gamla bilder på M och oss. Härliga unge, vilka minnen!

Jag minns att vi fick rådet att bara vara föräldrar och njuta av M. Det är ett bra råd som vi också följde.

Men sedan jobbade vi med henne också enligt Irene Johanssons modell eftersom det skulle påverka hennes förmåga till kommunikation. Barn med Downs behöver ofta stöd i sin språkutveckling. Redan när hon var några månader så gjorde vi ljud för henne att lyssna på. "Da da da" eller "di di di" till exempel.

Vi förstärkte talet med teckenspråk. De viktigaste orden tecknades, äta eller sova till exempel.

Dessutom fick hon babymassage varje dag.

Idag pratar M riktigt bra, det är vi glada över.

Det är ju svårt att veta hur det gått om vi inte jobbat med henne som vi gjorde. Det kändes i alla fall väldigt skönt för oss att göra något konkret för M.

Det är bara att konstatera att vår dotter M som idag är 17 år helt klart är mer lik än olik oss i sin familj!

I början kändes det som att vi fokuserade på att hon har Downs. Ganska snabbt insåg vi att hon helt enkelt är M!

Vi har ju alla våra brister och fördelar, det är ingen skillnad om man har ett handikapp.

För mig är M något alldeles speciellt och det känns om jag värnar extra om henne för hon har ju diabetes också. Skulle aldrig vilja vara utan henne. Det är klart att det bästa vore om hon kunde slippa sina sjukdomar (om man nu skall dem för sjukdomar?).

Hon är helt ok, precis som hon är.

Redan innan vår dotter M föddes för 17 år sedan hade jag en känsla av att något var fel. Och när barmorskan direkt efter förlossningen sade att hon misstänkte Downs syndrom så kändes det som en bekräftelse "jaha, då var det något som inte stämde."

Det tog minst ett halvår för mig att acceptera faktum. Jag var väldigt ledsen inombords men visade inte det utåt.

Nu kan jag bara säga att hade jag vetat hur bra det skulle gå så skulle jag inte ha varit så ledsen och orolig. När kärleken kommer och tillgivenheten finns där, så går det bra.

Det är som med det mesta andra här i livet!