Vår äldsta dotter som också har Downs syndrom fick diabetes i februari 2005. Jag märkte att hon inte mådde bra och därför tog jag ett blodsocker på henne med min mans mätare och det var över 20. Det var bara att åka in till akuten. M blev förstås inlagt tillsammans med mig men vi var bara inlagda i tre dygn. Vi ville hem så fort som möjligt så vi gick på dagvård en vecka ungefär.

Yngsta dottern E blev sjuk i mars 2006. Jag ville tro att hon fått blåskatarr men det uppdagades på sjukhuset att hon hade fått diabetes.

Diabetes är en allvarlig sjukdom om man inte sköter den. Men den går utmärkt att leva med och forskningen går hela tiden framåt som tur är.

Eftersom min man har diabetes så hade vi ju en del kunskap redan om sjukdomen. (Han har haft diabetes sedan 1962! )

Det var både bra och dåligt faktiskt, berättar mer om det sedan.

Idag glömde vår yngsta dotter sin blodsockermätare på köksbordet.

Wow, vilken rivstart jag gjorde, jag blev som Stålmannen själv!

Med morgonrocken flaxande efter mig sprang jag till bilen och körde efter henne. Vår andra dotter bara stod och gapade (hihi, hon skulle ha sett sin min) när jag brummade förbi henne och bara några meter framför henne kom ikapp den yngsta och bromsade in för att överräcka det glömda godset!

Tala om bra start på dagen ;)

Ps, när jag nu ändå var ute och for så fick mellantjejen skjuts till skolan. (Den yngsta cyklade). Men ok - jag erkänner - jag åkte inte in på skolparkeringen utan stannade en liten bit innan för att släppa av...

Fegis, eller hur?