Blev påmind om denna berättelse som verkligen visar hur det är att få ett barn som har ett handikapp! Tack för det Camilla!

Av: Emily Pearl Kingsley, översättning: Sara & Hans Hallerfors

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett barn som har ett handikapp - att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det är.

Så här är det...

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guideböcker och gör upp underbara planer. Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är mycket spännande.

Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!" "Holland?!", ropar du. "Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att få komma till Italien."

Men flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du vara kvar.

Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda.

Så du måste gå ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annars.

Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien; det är inte så tjusigt. Men när du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring...och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar...och att Holland har tulpaner...och att i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...och de talar vitt och brett om hur underbart de hade det där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit   jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat."

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig att försvinna...därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust.

Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det sällsamma, det underbara...med Holland.

 

Camilla

8 februari 2009 18:13

Vassego, det var så lite så! :o) Jag själv älskar den - den säger ju såå mycket hur det faktiskt är. Jag tror den gör det lite lättare för andra - de som inte berikats med ett annorlunda barn - att förstå hur det är.

Sen en annan sak... kanske bara jag som reagerar stark på det... men mitt barn var inte handikappad - han hade ett handikapp. För mig är det stor skillnad. Förstår du? Vad tycker du? För mig är det ett intressant ämne - eftersom jag levt med min son och kämpat för honom. Kanske är det jag som överreagerar? "Är handikappad" kanske är "nersmutsat" pga för mycket användning som "skällsord"?
Fast det är klart, min lilla Simon VAR inte handikappad... mycket pga att han aldrig såg några hinder - trots att han satt i rullstol. Kanske därför som jag alltid väljer att säga att han HADE ett handikapp och inte VAR ett handikapp.

Blev mycket nu... men förstår du mitt resonemang?

/Camilla

http://djupadalarhogaberg.bloggagratis.se

 

Teija

9 februari 2009 08:27

Svarar här så andra kan läsa om de vill.

Jag kan säga att jag har fått ett barn med ett handikapp men jag skulle inte säga att mitt barn är ett handikapp. Lika lite säger jag att mina döttrar är diabetiker, jag säger att de har diabetes. Att ha ett handikapp eller diabetes är inte en identifikation i sig.
För mig har M har ett handikapp - att hon har Downs syndrom ligger liksom en hinna över henne och gör att hennes verkliga jag med de kompetenser hon skulle ha annars inte kommer fram. För mig så är det så att hon har ett handikapp i och med det. Men hon är ju inte ett handikapp, förskräckliga tanke. Ärligt talat så tänker vi inte så mycket på att hon har Downs, vi tänker på att hon är M.

Tycker inte alls att du överreagerar. Du har gått igenom så mycket!

Själv är jag inte känslig för uttrycket handikappad, alla är vi olika och ärligt talat så tycker jag att de flesta i det samhälle vi lever i är alltför dåliga på att ta hänsyn mot andra. Jag är bara tacksam för dina synpunkter så jag ändrar lite i texten.
Kram på dig!

 

Singo

9 februari 2009 20:35

Holland är ett fantastiskt land! Amsterdam är jättemysigt och visst påminner det om Venedig på många sätt. Människorna är också bra mycket trevligare än italienarna...

På vårt dagis hade vi en pojke med downs syndrom. Han blev mina barns och min favorit! Han var sååå mysig! Annorlunda javisst, men också härlig!

http://singo.bloggagratis.se

 

Marie

17 mars 2009 12:03

Du verkar vara en fantastisk mamma...tycker jag!

http://western.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I våras var jag till min läkare som gav mig rådet att sluta ta Omeprazol. Har nog tagit dem i 10 år. Hon sade att de inte är bra för hjärtat, för hälsan. Så jag beslutade sluta. Det var inte lätt då jag ju förstört förmågan att skapa magsyra, min mat...

Vi äter rätt ofta vegetariskt... ikväll blev det en potatis och purjolökssoppa toppad lite med lite ost och persilja.   Stekte först 2 purjolökar, 1 stor gul och två vitlöksklyftor och ett par teskedar torkad timjan i botten av en stor kastrull i...

Jag bor ju inte kvar i villan som jag trivdes så bra i.   Men aldrig i livet att jag trodde att jag skulle längta så mycket tillbaka som jag gör. Det har gått i vågor. Just nu gör det fysiskt ont i mig om jag tänker på huset och omgivningarna. ...

Vår M har fyllt 22 år nu.   Måste säga att det var en pärs när hon föddes just för att jag inte visste något om Downs syndrom. Blev rätt deppig ett tag och gick benhårt in för att träna M i enlighet med Irene Johanssons metoder.   Vet inte om...

I oktober förra året hände det. Jepp, M som har Downs syndrom och är 22 år nu flyttade till en egen jättefin lägenhet.   Beslutet var nog ganska enkelt för M eftersom jag och min man skilde mig och flyttade i sär. Blev som naturligt att Moa flaxa...