Blev påmind om denna berättelse som verkligen visar hur det är att få ett barn som har ett handikapp! Tack för det Camilla!

Av: Emily Pearl Kingsley, översättning: Sara & Hans Hallerfors

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett barn som har ett handikapp - att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det är.

Så här är det...

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guideböcker och gör upp underbara planer. Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är mycket spännande.

Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!" "Holland?!", ropar du. "Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att få komma till Italien."

Men flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du vara kvar.

Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda.

Så du måste gå ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annars.

Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien; det är inte så tjusigt. Men när du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring...och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar...och att Holland har tulpaner...och att i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...och de talar vitt och brett om hur underbart de hade det där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit   jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat."

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig att försvinna...därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust.

Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det sällsamma, det underbara...med Holland.

Vad tyckte ni om Freddie Wadlings framförande av låten "Alla har glömt" på melodifestivalen igår?

Där satt han på en stol med slutna ögon och bara sjöng. Ingen kontakt med publiken alls utan att röra en fena. Och var ändå så bra.

När jag såg det tänkte att - oj, han skulle inte vinna idol precis. Inte melodifestivalen heller.

Där minsann ställs det andra krav!

Man skall sjunga bra, dansa och röra sig på scenen som man aldrig gjort annat samtidigt som man håller koll på alla kameror och har perfekt publikkontakt!

Så det så;)

Intressant ämne det här med huruvida barnen hjälper till hemma.

Jag är av den övertygelsen att det skall barn göra. Det är en rättighet! Då blir man ju delaktig i familjen ju.

Om nu barnen inte hjälper till alls när de är upp till, ja säg 14 år... hur skall man då i hela friden få någon hjälp av dem efter det? De kommer ju att ha noll koll på allt som har med hemmet att göra!

Hur mycket vatten skall blommorna ha? Hur sorterar man till återvinningen? Hur får man igång tortumlaren? Och så vidare.

Det skall ju vara uppgifter efter ålder förstås och framför allt inte för mycket!

Svd skriver om detta:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2431335.svd