Ibland så blir jag så helt galet sugen på sushi. Det är beroendeframkallande helt enkelt!

Inte så att jag gör sushin själv utan vi köper hem eller går ut och äter.

Fast det är allt lite pinsamt att äta ute. Kan ju inte säga att jag är en mästare på att äta med pinnar precis;)

Det värsta man kan göra är att äta med kniv och gaffel, doppa i för mycket soja och dessutom dela sushin... Det skall vara sparsamt med soja och så skall de visst slukas i ett stycke.

Mums!

Någon som har fler tips?

Så satt jag där i väntrummet hos tandläkaren igen. Kände liksom ingen ro för att bläddra i tidningarna som låg på bordet. Där stod en vas med fräscha blommor. Trevligt att vila ögonen på.

På plåten under ett fönster på andra sidan satt två duvor och vänslades. Eller gjorde de det? Hm, borde ju vara fel årstid?

Så såg jag hur föregående patient kom ut, tog på sig sin jacka. Han pratade i sin mobil när han försvann ut genom dörren. Såg han inte lite lättad ut?

Nu kom tandläkaren ut och undrade hur jag mår. Jo, tack - jag mår bra men tanden har nog fått en fraktur, svarade jag.

Så röntgade han tanden och sade att det inte syntes något på bilderna. Men när han kom så långt att han tittade på tanden så svor han till och bad om ursäkt på en gång. Visst var det en fraktur.

Så istället för att få den rotfyllda tanden lagad på vanligt vis så skall jag få mitt livs första krona. Hihi, vad skall det bli härnäst då? Löständer kanske;) Det är inte billigt att gå till tandis precis...

Han bedövade lite och tog bort den trasiga emaljen. Nu hoppas jag att det äntligen skall sluta göra så ont!

Alla dessa djur som bara är så underbara och gör en så gott.

Titta här på känguru-ungen Walter:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2089955.svd

Visst är han söt!

Ibland så hör man hur en del tycker att det är helt förkastligt att ta betalt när man skaffar sig en medryttare. Men det är ju också så att det är ett nöje att få rida också och ägaren får ju betala varje dag både med pengar och arbete för det...

Min dotter som är 15 år har varit medryttare på flera hästar och vi känner allt så att det är helt beroende av vad det är för häst och vad det finns för förutsättningar till ridning. Ridhus är ett stort plus och också det att man får göra annat än bara vara skogsmulle om man nu är intresserad av det.

På vår ridskola kostar det 132 kr per lektion för juniorer och det tar tio minuter med bilen att åka dit om jag nu följer med.

En medryttarhäst kostar lätt samma pengar och då får man ju helt enkelt se om man är nöjd med det man får för de pengarna. Så tillkommer ju ofta en högre bensinkostnad att ta sig ut också... om jag nu skulle följa med alltså.

Man får väga för och emot helt enkelt tycker vi:)

Vår M är ju 17 år nu och har Downs syndrom.

Hon är en fantastisk empatisk person som kan konsten att få en att må gott. Är man lite stressad lägger hon bara sin hand på ens arm och yttrar orden "Hur mår du mamma, du är finast - det vet du" så rinner allt bara av en.

Så har hon ett skratt som smittar ner en totalt!

För ett tag sedan var vi på Ica Maxi och hon var på skojhumör och försökte lägga ner allt möjligt i vagnen utan att jag märkte det...

Helt plötsligt knackar hon mig på ryggen där jag står och tittar på något i hyllan och räcker fram en jättestor bauta-tub:)  med hamburgerdressing. Det såg så kul ut så det går inte att beskriva!

"Vill du ha den men vad skall vi med den till, den kommer bara att stå och mögla hos oss" (Fast det är väl jättemycket konsververingsmedel i den så det kanske den inte gör?) säger jag då.

Så börjar hon skratta och jag med förstås.

Jag vet inte hur länge vi skrattade men jag lever på det ännu:)

Jaha, nu har jag gjort det igen!

Tänk hur det är... så snart jag är väldigt bekymrad över något så försvinner min aptit. Och är det dessutom som nu när jag knappt kan tugga (för jag har så ont i en tand) så blir det dubbelt så bra.

Det blir helt enkelt halva portioner på dubbel tid att tugga i sig. Inget ont som inte har något gott med sig. Eller hur är det man brukar säga?

Nåja, mitt mål är i alla fall att tappa några kilon och må så mycket bättre.

Nu gäller det bara att inte börja vräka i sig allt möjligt och lite till som vanligt;)

I lördags gjorde vi en familjeutflykt till minneslunden där min fina svärfars aska är spridd. Visst var det vackert?

Vi brukar alltid prata om alla ljusa minnen och den här dagen blir faktiskt alltid till uppmuntran för oss alla även om det kan verka konstigt...

Det är nu nio år sedan han gick bort och vi brukar alltid äta en gemensam lunch ute just den dagen.

I år var vi på Örtagården inne i Sthlm det var väldigt mysigt och gott. 

Minns en gång när jag skötte en hemstädning.

Familjen hade det extremt gott ställt och hade råd med precis allt verkade det som. Huset var nybyggt och jättestort. Inomhuspool, flotta bilar - you name it - allt fanns.

En dag stod jag och diskade i köket när frun i huset kom hem.

När man stod där och diskade så hade man utsikt över sjön. Det var en vacker höstdag minns jag och det slog mig att där kunde man följa årstiderna och bara njuta. Nämnde det för frun och hon bara sade att det såg hon inte längre, hon hade redan vant sig!

Då tänkte jag att oj, så vill jag aldrig bli - att jag vänjer mig vid det som är fint.

Så vägrar jag också att vara avundsjuk på det andra har. Jag föredrar att känna att jag kan också få lite del av det ibland...

Som utsikten från köksfönstret där jag stod och diskade:)

Sedan kan man ju vara generös med det man faktiskt själv har. Det är rätt trevligt det med:)